Jag har en lustig känsla... jag vet liksom inte om jag är glad, ledsen, arg, deppig, lycklig, förväntansfull... Det är som att jag har en känsla utan namn och definition... Det pirrar lite i magen...Verkligheten börjar komma ikapp. Om 10 dygn befinner jag mig på ett hotellrum i London. Hur häftigt är inte det då?

På fredag ska jag ha avskedskalas för mina fina och härliga vänner. Jag känner på mig att jag kommer vara ett nervvrak den kvällen när jag stundtals påminns om att jag inte kommer kunna krama om dom på flera månader sedan.

Om dom inte kommer och hälsar på.. Det gör ni väl? Ni måste komma och hälsa på mig. Ryan Air kostar bara 500 pixs tur och retur. En femhundring kan alla skrapa ihop. Och tid hittar man om man vill. Jag har alltid trott på att allt går att lösa om man vill det tillräckligt mycket. ibland måste man bara rodda om och flytta på vissa saker för att få pusslet att gå ihop. Men det går. Det har bara sitt pris.

Igår träffade jag mina fina fina killkompisar här uppe i Hunnebostrand. Hade myskväll och bara skrattade. Jag uppskattar verkligen mina vänner. Är man dålig på att berätta sånt? Jag tror att jag är det. Jag ska bli bättre på att säga det till dem. Hur mycket dom betyder för mig. Att man uppskattar dem. Att dom alltid ställer upp och alltid tar sig tid att prata. Frågar hur man mår och vad som händer.

Jag älskar quotes. Jag ska nog ha en kategori med quotes. En om dagen kanske... Jag har en hel mapp på datorn som jag samlat på mig.