Min värsta resa någonsin, utan tvekan. Det började med att transferbussen var både sen och full när jag skulle åka från London, men lugnt tänkte vi, jag och Johanna som följt mig till bussen, de går ju varje kvart så jag borde bara kunna ta nästa. Det kommer ingen buss och klockan tickar. Inser att jag MÅSTE med en buss, taxi eller bil nu, för att ens ha en chans att hinna till flygplatsen. Ringer Saul som kanske kan fixa en kompis men inte fören en kvart senare, alltså på håret att det hjälper.

Tillslut rullar det in en buss jag kommer med, då är klockan 4. Min gate stänger 5.30. I vanliga fall ta bussen 1,20min men det är rush hour och många olyckor på vägen. Satt som en ihjälstressad " något djur som lätt bli rädda" och tårarna var inte långt borta. "vad gör jag om gaten har stängt? jag måste med mitt plan, jag har inte råd att köpa någon ny flygbiljett och dessutom går nästa plan inte fören imorgon bitti och vem vet om det finns plats kvar på det...." så gick mina tankar ungefär.

Bussen rullade in på flygplatsen 5.34, alltså 5 minuter efter att min gate har stängt. jag springer allt vad jag har med väskor och allt för att hitta incheckningsdisken, där möter jag en sur tant som säger att det inte finns något att göra åt saken, gaten är stängd. gå och boka en ny biljett my lady. FUCK YOU! jag ska med detta planet hur jag än ska bete mig!

Då ser jag två poliser med stora kpistar och gråter och frågar hur jag ska göra. dom hjälper mig och säger att om du kan tänka dig att betala för väskan så kan vi få dig igenom säkerhetskontrollen så får du med väskan in på planet. i säkerhetskontrollen går dom igenom allt, slänger alla mina vätskor och går igenom hela min kropp efter knark, till och med innanför trosorna. jag vet. skit äckligt.

Jag stog där halvnaken, bölandes och hoppades på att dom skulle bli klara med min väska så jag kan fortsätta springa. Han säger åt mig att jag aldrig kommer hinna. Där är jag klar 5.52, planer lyfet 6.00 och jag ska till en gate skitlångt bort. Jag tar mitt pick och pack och springer allt vad jag har. Funderar på hur sjutton jag ska hinna och orka, packningen var cirka 35kilo tung och jag hade dagen till ära klackar. Funderade seriöst på att fråga om någon kille kunde hjälpa mig att springa med väskan men varlde att bara köra på. Skrikandes "SOOOOOOOOOOOOOOORRY..." var det ungefär som att jag var ett levande bowlingklot och träffade ungefär hälften av käglorna.

När klockan är en minut i 6 kommer jag springandes på långt håll, svetten rinner, tårarna sprutar, jag vill inte missa planet. Ropar allt vad jag har för att be dom att inte ge planet klartecken att lyfta. Jag hann! Jag fick betala 50 pund men det är vad jag hade fått betala för en ny biljett nästa dygn ändå, minst. Om det ens hade funnits några platser kvar.

In på planet springer jag med allt bagage släpandes efter och tårarna sprutar fortfarande. Astma har jag fått men kan inte nå någon medicin. Jag har vart kissenördig sedan en timme tillbaka och ett glas vatten hade inte varit fel. Flygvärdinnorna kommer fram och undrar hur det är med mig eftersom jag i min flygstol sitter och gråter av enbart lättnad, kanske lite chock också. Men mest glad att jag kommer hem och kan överraska min familj.

Sån tur var satt jag brevid världens gulligaste kille som pratade med mig hela resan och sa åt mig att berätta om jag behövde hjälp med något. Visade sig att han var fotograf och jobbade mycket för Swarzkopf och andra kända märken i London.

Oscar hämtade mig enligt plan på flygplatsen, var lite rädd att han skulle glömt efter som jag inte haft en chans att höra av mig under eftermiddagen. När jag kommer hem till Onsala och plingar på dörren var det en rätt chockad familj som öppnade. Undrade vad jag gjorde hemma eftersom dom enligt plan skulle hämta mig imorgon fredag ;)

Eftersom mamma brukar somna tidigt hade jag bestämt skypedate med henne för att göra upp planer för när dom skulle hämta mig kl 22, allt för att hålla henne vaken och jag visste att jag skulle vara hemma precis den tiden.

Det blev ju en ganska intressant story tillslut även om jag hade föredragit att bara sitta utråkad och vänta alldeles för länge på stansted innan planet skulle gå.

Förresten, tror ni inte att jag möter någon jag känner på planet när jag ser ut som mitt värsta jag. Med allt smink bortsvettat och stanken av mig går inte att undvika. Slusken Carnebratt, hejhopp!

Har in också känt den där känslan av allt bli helt handikappad med mobilen efter man vart ute när det är svinkallt. Fingrarna liksom slutar fungera när man kommer in. Speciellt svårt att skriva på en mobil med touch. Känns som jag försöker skriva ett sms med fingrar tjocka som en falukorv. Inte så smidigt alltså.

Kom på en smart sak förut också. Om du vill gå över en gata med rödljus fast än gubben är röd (då tänker jag speciellt på här i London där man passerar typ 20 övergångställe på 200m) då har jag ett tips i alla fall. Gå mellan en grupp människor. Alltså i mitten. För om det då skulle komma en bil så är det inte du som bli påkörd först :D smart va?

Ute och julklappsshoppar med Tristan. Tar en fika på Starbucks. Bredvid Burberry. Det märks. Titta vad flashigt Starbucks. Okej bilden på ljuskronan blev inte så bra... Men den är fin. Fina tapeter, fina väskor & fint sällskap

Är det normalt att tappa såhär mycket hår? Jag kan dra av stora tussar varje dag. Och förresten, kan någon skicka hit ett fotografiskt minne som jag kan installera i hjärnan tills provet jag ska ha idag?

Jag har anmält mig som vikarie hemma nu :) ska bli skönt att ha något att göra fram tills jag får ett seriöst och vuxet jobb! Pratade även med Johanna en del som också funderar på att börja. Hon är så söt. "Men alltså... Hur klär du dig när du är vikarie? Brukar barnen tänka tycka att du är vuxen?"